Diamantens form

Den runda briljantslipade diamanten är den mest populära. Avancerade teorier om ljusets beteende och matematiska formler ligger till grund för kunskapen om den optimala briljantslipningen. En briljant ger dig normalt sett den bästa balansen mellan slipning, färg och klarhet.

Briljantformen som har 58 facetter har satt standarden för alla andra diamant former, och står för mer än 75% av alla diamanter som säljs idag.

Prinsessslipningen är den näst mest populära slipningen efter briljantslipningen. Den är särskilt omtyckt till förlovningsringar. Den har spetsiga hörn och traditionellt kvadratisk form. Förhållandet mellan längd och bredd varierar dock. Prinsesslipningen är perfekt om du vill ha någonting som är lite annorlunda än den vanligaste runda briljanten. De flesta kvadratiska och rektangulära slipningarna får inte riktigt samma gnista som den runda briljanten men prinsesslipningen är designad för att få ut mesta möjliga gnista med från en sådan form.

Flandersslipningen är en oktogon, men ser ut som en kvadrat från ovan. Den har egentligen fyra korta sidor och fyra långa sidor. 98% av alla flanderslipningar har totalt har den 61 fasetter, vilket ger den en komplex symmetri. De övriga två procenten är rektangulära med 65 fasetter. Flanderslipningen kommer från Antwerpen I Belgien som ligger I regionen Flandern. Slipningen är extremt svår att göra och har också en väldigt fin lyster och glans. Få diamantslipare behärskar flanderslipning, vilket också är anledningen till att den är ovanlig i USA.

Hjärtslipning anses förstås vara den mest romantiska då den kombinerar hjärta och diamant som är kärlekens två starkaste symboler. Utseendet på hjärtslipning är unikt och passar perfekt till många smycken. Hjärtslipningen får lite olika karaktär beroende på förhållandet mellan längden och bredden. Det blir tydligt när man ser diamanten från ovan. Traditionell hjärtslipning har mått mellan 0,9 till 1,1 i längd/bredd.

Som namnet antyder utvecklades smaragdslipningen från början för smaragder. Smaragder har ofta flera inneslutningar vilket gör dem sårbara och därför svåra att slipa. Smaragdslipningen kom till för att hantera de svårigheterna. Snart nog insåg man att smaragdslipningen passade bra även för andra ädelstenar inklusive diamanter.

En smaragdslipad diamant kan vara fantastisk. Den gnistrar inte på samma sätt som en briljantslipad diamant, men den kan ha ett bredare och mer dramatisk reflektion av ljuset. Det som gör formen annorlunda är dess paviljong som är slipad med rektangulära fasetter.

Emeraldslipade diamanter kan variera kraftigt i hur rektangulära de är. Om du gillar en kvadratisk form kanske du föredrar en asscherslipning. Den klassiska smaragdslipada formen har en längd/bredd förhållandet mellan 1,30 och 1,40.

De flesta kvadratiska och rektangulära slipningarna når inte upp till biljantslipningens gnista men radiantslipningen är kanske så nära man kan komma. Radiantslipningen har liksom smaragdslipningen rundande hörn,men är i övrigt slipad för att ge så mycket lyster som möjligt. Radiantslipningen gör sig bra med briljantslipade eller baguetteslipade sidodiamanter.

Liksom övriga rektangulära stenar kan radiantslipningen variera i förhållandet mellan längd och bredd.

Kuddslipning som har runda hörn och stora fasetter är ett antikt snitt som liknar en korsning mellan ovalslipning och den gamla ”gruvslipningen”, som var vanligt i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. Kuddslipningen är inte lika lysande och gnistrande som en del modernare slipningar men sticker ut och har ett underbart romantiskt och klassiskt utseende. Förhållandet mellan längd och bredd varierar mellan olika stenar.

Namnet på baguetteslipning kommer förstås från det franska brödet. Slipningen kan antigen vara väldigt lång eller mer som en smaragdslipning i formen. Om den används som huvudsten är den oftast inte fullt så lång. För det mesta används den dock som en sidosten i mindre format till andra former och man ser sällan riktigt stora baguetteslipade stenar. De är som lojala tjänare som stilla stöttar upp och framhäver den centrala stenen med sin förhållandevis diskreta lyster.

Den optimala formen har en längd/bredd på 1,5/1. Bagutteslipade stenar har relativt få fasetter och är normalt billigare än andra slipningar.

Den här vackra och unika slipformen är nästan identisk med emeraldslipningen förutom att den är kvadratisk. Formen skapades 1902 av den berömda slipningsmästaren Joseph Asscher. Asscherslipningen är mycket snygg och ger en något antik känsla av 20-talets och 30-talets art deco designstil. Varje Asscherslipad diamant är unik då formen inte har någon helt specifik standard, vilket gör den särskilt uppskattad bland de som har sin egen stil och smak.

Den droppslipade diamanten får sin karaktäristiska tårform genom sin spetsiga och sin runda sida. Det unika utseendet gör den populär till en mängd smycken. Den har också en mycket fin lyster och ger en sofistikerad känsla av elegans och finess. Tankarna förs till myten om att diamanter är gudarnas tårar.

Droppslipningen är egentligen en kombination av en briljantslipning och en navettslipning. Den mest traditionella formen av droppslipning har en längd/bredd på ca 1,45 till 1,75.

Formen på en navettslipad diamant kan maximera diamanten i förhållande till dess vikt (carat) och får då diamanten att se större ut. Den här formen ser fantastisk ut med briljant- eller droppslipade sidostenar. Längden på den navettslipade diamanten får dessutom fingret att se långt och smalt ut. Den långsträckta formen med dess spetsiga ändar har inspirerats av den leende markisinnan av Pompadour och beställdes av solkungen, Frankrikes Ludvig XIV. Den är enastående vacker när den används både som en solosten eller när den omges och förstärks av mindre stenar.

Traditionella navettslipade diamanter har en längd/bredd mellan 1,75 och 2,25.

Ovalslipning har en vacker glans liknande den runda briljantslipningen och är pefekt för dem som tycker om briljantslipningen men ändå vill ha en lite mer ovanlig diamant. Ovala diamanter är populära för att de accentuerar långa fingrar. Ovalslipningen hör till de yngre slipningarna och tillkom först i slutet på 50-talet då den skapades av Lazare Kaplan.